Jag, Helene, fick min första hund 1971. En svart-vit Cocker spaniel som vi hade i 10 år. Under hennes ålderdom hade jag bestämt mig för att skaffa mig hunden med stort D nämligen: Golden Retriever! Nu var det så att min mor var mindre glad åt mina planer och sade nej. Hemska dagar...

Självklart hade hon rätt, man skall INTE skaffa hund om man VET att den blir ensam hemma större delen av dagen. Alltså, jag fick vänta med min Golden till efter min skolgång.

1984 när det endast återstod några veckor på min utbildning presenterade jag återigen mina planer på inköp av hund. Min mor som tog ett skönt kvällsbad frågade lite pliktskyldigt vad jag skulle köpa för hon visste ju att jag skulle skaffa mig en mysig Golden. Glatt svarade jag henne att hunden redan var tingad och det var minsann ingen Golden utan en Dobermann. Knäpptyst, drunknade min mor? Inte helt men jag tror hon fick hjärtat i halsgropen. En blodtörstig elak best var vad hennes dotter tänkte skaffa sig.

Under samma tidpunkt höll jag även på med hästar och träffade en hundförare inom polisen på en tävling. Min kompis berättade glatt att jag köpt en doberhane som jag skulle få hämta om några veckor. Jag glömmer ALDRIG ögonblicket när han tog mig om axeln, stirrade mig i ögonen och sade: "Flicka lilla, om du visste vad du gett dig in på". Det visste jag självklart, jag som aldrig ens träffat en dobervalp....

Nåväl, dagen kom när vi skulle åka och välja valp. Min mor försökte in i det sista att omvända mig men insåg att det var meningslöst. Hur kom det sig egentligen att jag bytte så drastiskt från Golden till Dobermann? Vet inte riktigt själv men jag tror att jag ville ha en hund som inte ständigt och jämt var mysig och kroniskt lycklig (hur kunde jag tro att dobrar inte var sådana, måste ha läst konstiga böcker och sett för många deckare). Har på senare år tittat i mina anteckningsböcker och hittade en hundarnas tio i topp och DÄR fanns beviset. Som etta stog det Dobermann och likaså på tredje och femte plats. Med andra ord så hade dobermann alltid funnits där utan att jag tänkt på det överhuvudtaget.

In i mitt liv klev en liten bruning vid namn Dobster's Baretta alias Cerro. Det var inte som jag tänkt mig, händerna såg ut som om jag hade en massa kattungar hemma och Cerro var livrädd för det mesta de första sex månaderna. Vad jag slet med honom men det rätade ut sig och han blev en underbar läromästare. Det enda vi inte provade på var rapport och skydds. Cerro tävlade i högre klass spår och sök samt lydnads klass III.Han var t o m en mycket duktig eftersökshund.

Nu började jag inse hur en dobermann borde vara egentligen och började se mig om efter någor mer och efter en del väntan så kom nästa bruning in i mitt liv: Fresco's Krissie-Krebina. Det här var något helt annat än Cerro, hon såg ut för något och var mycket trevlig att arbeta med. Krissie var framgångsrik på utställning och var en bra arbetshund. 1992 blev ett år att minnas. Krissie blev BIR och BIG på "lilla Stockholm" tillika INTUCH. Hon blev uppflyttad till elit spår och lydnadsklass III MEN det bästa på allt var att vi slutade som TREA!! på tjänstehunds-SM för bevakningshundar. Vilken känsla!

Men säg den glädje som varar. Krissie parades i början på Januari 1993 och vi gick i väntans tider. I slutet av januari tog jag mina hundar på en liten kvällstur. Vi närmade oss fotbollsplanen i området som vintertid användes till skridskoåkning. Krissie var som vanligt lös och sprang längs sargkanten. Plötsligt dök det upp en bil på planen som tänkte roa sig med att sladda på isen. Genast började se efter var Krissie var och ropade på henne. Hon kom genast och stannade bara ett par meter från mig samtidigt som bilen kom jämsides med mig. Killen i bilen såg Krissie som stog still men körde ändå... Hundskrik, liggande hund, bil som sticker och jag själv som skriker på hjälp. Kommer aldrig att glömma den här kvällen.

Krissie blev svårt skadad med en kotförskjutning i ryggraden som på något vis gjorde henne lam i bakdelen. Som man är så griper man alla halmstrån, operation var det som gällde. Hon kom hem kära Krissie men hon var lam i bakdelen. Efter åtta månaders hopp och förtvivlan gav jag upp, hon skulle aldrig kunna gå igen och det är inget hundliv, tro mig. Det hemska samtalet gjordes och fyra år gammal fick Krissie somna in.

Trots sitt korta liv hann hon bli SUCH, INTUCH, NV-unghund 1990, tjh, uppfl.elit spår och lydn.klass III. Efter det här var det ganska nattsvart när det gällde hund men det fanns en hund som jag sett i Budapest hösten 1992 som jag inte kunde glömma nämligen Wallis van het Wantij (läs mer om henne på hennes sida). Hon väckte mitt intresse igen och en dobermann som hon hade jag aldrig träffat förut. Jag kände mig nästan lite rädd för henne i början. Jag var inte van vid så tuffa hundar som ständigt stirrade intensivt på en och nästan såg ut som hon ville käka upp en.

Wallis ville inte käka upp mig, hon var en mycket vänlig hund men med mycket värdighet och ett enormt ego, världen var gjord för henne tyckte hon. Vid min flytt till Frankrike bestod min hundfamilj plötsligt av Cerro, Wallis van het Wantij, Farah du Clos du Poulains Noirs och en nyinköpt valp vid namn Chiara Novalis med topphärstamningen: Prinz vom Norden Stamm och Mia vom Norden Stamm. Tyvärr visade det sig att Chiara hade tandförlust och placerades därför ut som familjehund.

Det var här Jagge föddes. Jag kände direkt efter hans födsel när han låg i min hand att det här var min hund. Vid min flytt tillbaka till Sverige fick Jagge följa med medan Wallis flyttade hem till Jaap van Gelder och Farah till en trevlig familj i Frankrike.

Som pensionär flyttade Wallis hem till mig och min familj och vi fick två underbara år innan hon blev en änglahund. Yanta flyttade in i januari 2000. Det märktes inte att hon tillbringat sin första tid i karantän. Hon lade sig i hörnet på skinnsoffan och där trivs hon fortfarande bäst.

Lennart, min sambo började med dobermann 1986 när han åkte till Norge och hämtade hem Doberhill Black Per alias Ippon. Han var en snäll och trevlig dobermann som alltid var med husse i ur och skur. Nu var inte husse intresserad av att tävla med Ippon utan de trivdes bäst i naturen eller i skidspåren. Ippon blev nio år.

Detta hund- och allmänna djurintresse har gjort att Lennart idag äger en djuraffär på över 1100 kvadratmeter och jag utbildade mig till instruktör och valphandledare. Har även gått en mentaletta i tidernas begynnelse eftersom det som intresserar mig speciellt är hundars mentalitet och beteende.

Numera består familjen av tre barn, två hundar, några hästar, sköldpaddor, en papegoja (min Ulla-Bella sekreterare), en ödla och lite fiskar.